Kila kyrka2

Fortsättningen om Kila Kyrka följer här

PAX VOBISCUM

Författare Jan Carlquist

▪ Mayersche Hofkunstanstalt stod vid detta tillfälle för första gången efter kriget utan några uppdrag. Firman i München, som dittills främst hade återställt alla sönderbombade kyrkfönster i Tyskland, var specialister på glas- och mosaikkonst. Nu behövde man ett objekt utanför Tyskland, för att visa firmans kompetens och kunnande. Därför fick Bengt Olof använda deras främsta mosaikister, som till exempel Manfred Höhn, utan att vi i Kila behövde avlöna dem. De enda kostnader vi måste stå för var materialkostnaderna, det vill säga det venetianska glasguldet från Muranoverken i Italien och de olika marmorsorterna, som exempelvis den vita carraramarmorn.

Jag vill gärna tro att det var förbönen vi fick från alla benediktinska kloster överallt i världen, som bidrog till att pengarna räckte, och att vi aldrig mötte några egentliga svårigheter. Benediktinerna bad inte bara, utan de gav också ädelstenar och stenar från alla möjliga håll i världen, vilka hade anknytning till konstverkets apostlar och helgon. Vi behövde inte heller betala någon skatt eller tullavgift när lådorna med konstverket fraktades till Sverige. Tullen klassade nämligen inte lådorna som innehållande ett gigantiskt konstverk, utan bara som lådor med glasbitar och sten.

En sten från Kila äldsta kyrka

▪ I maj 1967 kom konstverket till Kila i sina lådor, tillsammans med Bengt Olof och de tre mosaikisterna, Manfred Höhn, Georg Poschner och Alfred Hitzler. Bengt Olof bodde hos mig i prästgården, Manfred Höhn och de två andra mosaikisterna hos Edward Lamberg.

▪ Snabbt och skickligt satte de upp den 40 kvadratmeter stora glasmosaiken. Den hade tidigare i sin helhet varit uppsatt på en väv i München och sedan klippts ner i halvmeterstora fyrkantiga stycken. Dessa stycken sattes nu upp ett efter ett genom användning av ett särskilt sorts klister och murbruk. Dag för dag växte det himmelska Jerusalem fram med de tolv portarna, där Israels tolv stammar återfanns med hebreisk text och de tolv apostlarna med grekisk text.

▪ När absiden var färdig gjorde man på samma sätt med de fem figurerna på den östra korväggen. Edward Lamberg och jag hade hämtat en sten från altaret i ruinen av Kila äldsta kyrka. Den stenen murade Manfred Höhn in i mitten av jordgloben, som Kristus har som fotapall.

▪ Överhuvudtaget har många av stenarna på olika sätt anknytning till apostlarna, vars portar återfinns i det himmelska Jerusalem. Vid Petrus namn finner man rosenkvarts, Andreas-porten har lagts i sodalit. Bredvid hans namn har också infogats en marmorbit från Hagia Sofia i Konstantinopel, vars biskopssäte anses vara grundad av aposteln Andreas. Jakob den äldre har en kalcedon från Ungern, Johannes har fluarit och bergkristall från Patmos, där han tillbringade sina sista år. Porten som bär aposteln Mattias namn har två kristaller, porten med Filippos har en pakistansk onyx. Vid porten som bär Bartolomeus namn ser man en slipad agat och vid porten med Jakob den yngres namn finner man en guldtopas. Aposteln Judas port har en krysopras och Matteus port en ametist.

▪ I bilden av Kristus som återkommer på himmelens skyar för att döma hela världen, har Bengt Olof Kälde eftersträvat att utnyttja en mångfald material från skilda världsdelar och bringat allt till en konstnärlig enhet. Mosaiken har därför till största delen lagts i natursten - som bardiglio, diabas, labrador, kvartsit, travertin - och de mest skilda marmorsorter - carrara, chantoire, monte cristallio, siena. För vissa gröna nyanser har traktens kolmårdsmarmor kommit till användning. Detaljer är lagda i halvädelstenar som lapis lazuli, malakit, onyx och sodalit. Intressant är att lägga märke till blicken i Kristi ansikte. Var man än sitter i kyrkan är det som om Kristus tittar just ditåt.

▪ Johannes döparen på Kristi vänstra sida har kiselstenar från kloster Erlach, som är invigt till Johannes Döparen. Dessa stenar vid Johannes fötter ska föreställa stenar vid floden Jordan.

▪ Bilden av Simon Petrus, lärjungakretsens talman och kyrkans byggmästare, representerar apostlakollegiet som den främste av de tolv. Han står som uttryck för att Guds Kyrka vilar på apostolisk ordning. Petrus är framställd med sitt attribut, himmelrikets nyckar, och står på en klippa - varav ett stycke är hämtat från platsen för Basilica apostolorum vid Via Appia i Rom. Den uppfördes vid katakomberna, dit traditionen förlagt överförandet av Petri och Pauli jordiska kvarlevor under kejsar Valerianus förföljelser år 258.

▪ Under det att man satte upp mosaiken i Kila kyrka kom Annelise Höhn, hustru till Manfred Höhn, till Råsta gård i Kila. Hon ville redan andra dagen bjuda på genuin bayersk mat, i det här fallet "Knödeln mit Fleisch". Till detta behövdes potatis. "Knödeln" görs nämligen huvudsakligen av potatis och ser ut som öländska kroppkakor. Det gick åt mycket potatis. Edward Lamberg beklagade sig, mest på skämt, och sa: "Jag tror de gräver upp halva mitt potatisland!" Men alla inbjudna till denna bayerska måltid var överens om att Annelise Höhns "knödel" var en smakupplevelse utöver det vanliga. För de gästande bayrarna blev måltiden också ett välbehövligt avbrott med riktigt bayerskt öl.

▪ Bengt Olof Kälde hade fått med sig en märklig gåva från kardinalen och biskopen i Linz. Kardinalen som hade uppsikt över klostret kände väl till Bengt Olof Käldes konstnärliga uppdrag och ville skänka en gåva till Kila kyrka. Gåvan bestod av en relik från helgonet Sankta Candida. Den var förpackad med äkthetsintyg och kardinalens eget sigill. Vad skulle vi göra med denna gåva? 1967 var fortfarande katolikskräcken stor i Sverige, i synnerhet efter det att många präster i Strängnäs stift hade konverterat till romersk-katolska kyrkan. Man var efter dessa avhopp misstänksam mot allt som hade med katolsk tro att göra.

▪ Jag var i ett dilemma. Det skulle vara oartigt att inte ta emot kardinalens gåva. Jag kunde ogärna skicka tillbaka den till Linz. Å andra sidan vågade jag inte 1967 att visa fram den för kyrkorådet och församlingen. Jag pratade med Bengt Olof Kälde och Manfred Höhn om mitt dilemma. Vi bestämde att i hemlighet hugga ut en ihålighet i altarets övre framkant, bakom den plats där bilden av en fisk skulle vara.

▪ Lördagskvällen den 7 juni 1967, alltså kvällen före invigningen av kormosaiken, skred Manfred Höhn till verket. Utan att tveka högg och högg han i altaret, och jag var livrädd att hela altarskivan skulle gå sönder. Men med orden "keine Probleme" försökte Manfred lugna mig. När ihåligheten var stor nog att rymma reliken, täckte Bengt Olof denna med större delen av mosaik-fisken. Kvar var bara en sten av rosenkvarts.

▪ Bayraren Manfred Höhn, som även var katolsk kateket (konfirmandlärare för katolska barn), hade under sin tid i Sverige haft en del åsikter om svenskt lättöl, svenskt toalettpapper, som inte var tjockt nog, och svenskt lutherskt kyrkoliv. Han blev nu mannen som skulle stoppa in reliken med Sankta Candidas ben i ihåligheten som därpå skulle täckas av rosenkvartsstenen i fisken. Med hjälp av "Klebe", ett slags klister som mosaikisterna använde, på rosenkvartsstenen tog han och tryckte in den på sin plats. Ett ganska långt tag höll han rosenkvartsstenen på sin plats innan han släppte. Stenen for genast ut och man såg rätt in i ihåligheten där reliken låg.

▪ Kateketen Manfred stirrade bistert på mig, den lutherske prästen, tog en ny sats "Klebe" på rosenkvartsstenen och tryckte till igen, höll om möjligt ännu längre, släppte taget och rosenkvartsstenen hoppade återigen ut. Den här gången fick jag en mycket sträng blick och han muttrade något om lutherska och protestantiska präster och deras mångomtalade aversion mot katolska helgon och dess reliker.

En tredje gång tog Manfred Höhn sitt "Klebe" på rosenkvartsstenen. Men innan han denna gång satte den på sin plats, böjde han sig ner och ropade följande ord in i ihåligheten: "Bleibst Du jetzt ruhig, Candida!" (Håll dig nu stilla, Candida!) Därpå tryckte han till och höll kvar stenen på sin plats i flera minuter.

Ekumenisk invigning

▪ Jag drog en suck av lättnad när stenen äntligen stannade kvar på sin plats. Men jag oroade mig hela natten för vad Sankta Candida kunde tänkas ställa till med dagen därpå. Tänk om hon hoppade ut rakt i magen på biskop Gösta Lundström när han stod vid altaret under invigningsgudstjänsten. Hur skulle jag då kunna förklara att i Kila kyrka hade smugits in en katolsk helgonrelik? Min oro var obefogad. Efter tillsägelsen av bayraren och kateketen har Sankta Candida faktiskt hållit sig på sin plats i snart 40 år.

▪ Söndagen den 8 juni 1967 var det stor ekumenisk invigning av kormosaiken. Förutom präster och biskop Gösta Lundström deltog även pastoratets pingstpastor och en hel mängd benediktiner från olika håll i världen. Med vid denna högtidlighet var också Dorle Lyshöj. Hon var dotter till Franz Mayer, ägaren till Mayersche Hofkunstanstalt och gift med Rolf Lyshöj. Hon var där för att representera företaget i München. Hennes man Rolf hade konverterat till katolicismen och var inte längre präst i Svenska kyrkan. Dorle och Rolf bodde hos mig i prästgården och efter högtidligheten i kyrkan och den festliga högtidsmiddagen, ville Rolf när vi äntligen kom tillbaka till prästgården, få låna nyckeln till kyrkan.

▪ Självklart fick han nyckeln, och han försvann. Rolf hade inte kommit tillbaka när vi andra gick och lade oss. Först morgonen därpå kom han lagom till frukosten. Han berättade då att han blivit så tagen av gårdagens gudstjänst och kormosaiken, att han hade suttit i kyrkan hela natten. Då hade han kommit fram till att han ville återvända till Svenska kyrkan för att åter bli präst där.

▪ Kormosaiken i Kila kyrka blev Bengt Olof Käldes dittills största kyrkliga konstverk. Efter det fick han den ena stora beställningen efter den andra. I en bok om konstnären Bengt Olof, "Bengt Olof Kälde - kyrkokonstnär och heraldiker, Hallgren & Fallgren Studieförlag AB, 2006", kan man få en uppfattning om hur stort hans konstnärskap blev efter kormosaiken i Kila. I nämnda bok finns också ett helt kapitel om Kilamosaiken, skrivet av konstnären själv. Kapitlet heter "Herrens återkomst i Kila kyrka".

En märklig gåva

När man läser boken om Bengt Olof Käldes konstnärskap, och ser vad han åstadkommit runt om i världen, kan man inte annat än glädja sig åt vilken skatt Kila kyrka rymmer. Det är en idag ovärderlig korutsmyckning. Kila kyrka är verkligen som ett smyckeskrin. Och med tanke på allt annat som Bengt Olof har gjort under sitt konstnärsliv, så är det en extra glädje att alltsammans en gång började i Kila kyrka.

▪

E-post: jan.carlquist@tele2.se

kontakta mig:

Sista uppdatering av hemsida:

Webbmaster: Misha

2 mars 2011