Våra hundar

Lisa

Lisa - en flat coated retriever - föddes på Hammarö den 9 februari 1996. Hon blev snabbt en mycket kär familjemedlem. Många konster kunde hon, många ord lärde hon sig. Hon begrep vad "åka bil" betydde, "följa med", och "stanna kvar" var också sådant hon begrep. På morgnarna skulle hon tävla med husse vem som kom först ned för trappan. Dessvärre vann hon nästan alltid, och då sa husse att hon fuskade. Ibland vann husse, men då hade han lurat Lisa att springa in i ett annat rum, och medan hon var där sprang husse som en dåre ned för trappan.

Den 21 december 2000 insjuknade Lisa i en sjukdom som vi ännu inte vet vad det var. Och kl. 18.30 fredagen den 16 mars 2001 dog hon. Oändligt saknad av samtliga familjemedlemmar.

Lisa sommaren 2000 tillsammans med Joel och Linnea uppe på Holmenkollen i Oslo.

VILDA

Welsh Corgi Pembroke

Hon är ibland lite sjövild. Men har nu ganska bra acklimatiserat sig här i prästgården, fast än så länge bara på nedervåningen. Den är stor nog för en liten valp att utforska. I början var hon inte mycket för att äta och framför allt inte uppblött doggy. Men nu går det betydligt bättre, fast då ska det vara torrfoder. Helst vill hon ju ha människomat och skäller uppfordrande när hon inte får som hon vill. Jag försöker tala om för henne att hon inte tycker om falukorv, men hon är av en annan åsikt. Och när hon då får smaka, så visar det sig att falukorv har hon absolut inget emot. Inte heller glass, eller kakor eller något annat som vi sätter i oss.

Prästgårdstomten är ju väldigt stor, men hon har nog utforskat det mesta vid det här laget - inte minst ett sorktillhåll som var extra spännande. Hon är på en gång väldigt tuff och kavat och samtidigt en liten ynklig valp. Prasslar det med ett nytt ljud i någon buske, så kommer hon rännande och vill bli beskyddad, men sen är hon strax ute på nya strövtåg igen. Mig försöker hon inte valla, men Birgitta blir vallad med små konstiga skall och bett i hasorna.

Nu har vi fått hit ett av våra barnbarn - 13åriga Linnea. Det var toppen. Vilda blev jätteglad. Inga gamlingar utan en i hennes smak. Så har hon gjort lite utflykter. Bland annat till Årjäng. På vägen dit hade vi picknick. Det var något helt i Vildas smak. Picknick ska det helst alltid vara. Då får man kaka. Mellanmål - som hon ju egentligen inte ska ha - är det bästa målet. Då kan hon till och med glömma bort att sova. Det är annars på det sättet hon gör när vi åker bil. Hittills har hon inte någon enda gång blivit åksjuk. Hon lägger sig tillrätta i baksätet och somnar. Det är annat mot våran flat - Lisa - som stressade upp sig när vi åkte bil och som var helt slut när vi åter kom hem. Vilda kommer hem utvilad och med nya krafter att göra bus.

Hon har också varit med mig och Birgitta på Skillingmarks våffelkafé, som församlingen har huvudansvar för. Där har hon träffat ett antal herrar och damer (under vårt beskydd), och gjort stor succé. Alla har fallit för hennes charm och skönhet. Men väldigt få har vetat vad det var för sort. Inte ens när vi talat om det har man fattat. Men uttrycket "liten rävunge" har varit det mest vanliga.

Här kommer mer bilder på Vilda.

När hon inte sover sitter hon gärna och mediterar vid huvudingången:

Det är Linnea som har tagit de här bilderna. Och på denna bild ser man Linnea flyta omkring på Askesjön med Vilda på gummimadrassen:

Och här är Vilda igen - något äldre, men knappast klokare.

en glad flat

Detta är Vilda - vår nya hund. Hon är född den 11 april 2001 och redan en kär familjemedlem.

PAX VOBISCUM

Författare Jan Carlquist

Våra hundar

E-post: jan.carlquist@tele2.se

kontakta mig:

Sista uppdatering av hemsida:

Webbmaster: Misha

2 mars 2011

Som synes gillar hon att krypa in under saker, som här en skohylla. Man måste ha tak.

Klicka gärna på någon av bilderna.

PAX VOBISCUM

Kl. 16.50 fredagen 19 februari 2010 dog Vilda efter det att man konstaterat att hon hade många cancerknölar i magsäcken. Birgitta och jag förstod att allt inte stod rätt till när vår matglada hund inte ville äta. Vi tog då genast kontakt med veterinären Ingela här i Vingåker som genast gav oss en akuttid. Först trodde man att hon fått en infektion och satte in antibiotika. Vilda blev då lite piggare men vägrade äta. Hon bara drack lite och åt snö i trädgården. Vid förnyat besök hos veterinären magröntgades Vilda och man började en cortisonbehandling. Det blev inte bättre. Istället kräktes hon allt oftare. Och eftersom magen var tom blev det mest galla och vatten som hon kräktes. I nästan två veckor var det så här. Fredagen 19 februari kom de sista provsvaren. Man hade då konstaterat att det var fullt ned cancerknölar i hela magen.

Vi försökte göra Vildas sista timmar så bra som möjligt. Bland annat tog jag med henne i bilen på en liten utflykt som inte slutade hos veterinären. Hon visste precis vad orden "följa med" och "åka bilen" betydde. Och det var alltid viktigt att hon fick följa med och åka bilen. Även när hon var som sjukast fick vi inte lämna kvar henne.

Sedan kom då Vildas sista resa till veterinären. Birgitta och jag var med när hon lugnt och stilla somnade in och kom sedan hem ett ovanligt tomt och tyst hus.

Det är egentligen underligt hur en liten hund som Vilda kan sätta så stora spår och ta en så stor plats i ens hjärta…