|
PAX VOBISCUM |
|
PAX VOBISCUM |
|
Författare Jan Carlquist |
|
E-post: jan.carlquist@tele2.se |
|
kontakta mig: |
|
Sista uppdatering av hemsida:
Webbmaster: Misha |
|
2 mars 2011 |
|
PAX VOBISCUM |
|
Här kommer påskberättelse från Skillingmark
När väckelsen kom till byn Av Jan Carlquist |
|
Så länge man kunde minnas hade det alltid varit ungefär lika många karlar som kvinnor i kyrkan. Visserligen var det inte många som samlades till gudstjänst en så kallad vanlig söndag, bara en ytterst liten trogen skara. Men det hade ändå alltid rått en viss balans vad gällde det manliga och kvinnliga inslaget. Allt detta förändrades dock när den nye kyrkoherden kom. De redan förut fåtaliga karlarna trängdes då undan av kvinnfolk i alla åldrar. Varje söndag var det likadant. Kvinnorna vällde in till söndagens gudstjänst. Mangrant samlades de, som en av kyrkvärdarna lite syrligt brukade säga i det han samtidigt drömde sig tillbaka till gamla tider. Det var liksom lugnare då. Och anledningen till denna märkliga förändring och detta plötsliga intresse för det andliga var inte svår att finna. Kyrkoherde Petrusson var nämligen ogift. Det som såg ut som en väckelse, med kvinnor från när och fjärran som vallfärdade till kyrkoherdens gudstjänster, hade en mer världslig sida, om än fördold för Petrusson själv. - Mycket folk idag också, brukade han förnöjt säga till kyrkväktaren. Man trängtar verkligen efter Guds Ord. - Trängtar är nog inte ordet, fick han då till svar. Det är snarast trånad. - Säger han det. Säger han det. Petrusson hade nämligen för vana att upprepa sina visdomsord ett flertal gånger, något som hans konfirmander redan hade upptäckt. - Det är inte lätt, brukade de härma. Det är inte lätt. - Nej, det är svårt. Det är svårt. - Mycket svårt. Mycket svårt. - Alls inte lätt. Alls inte lätt. Men sådant tog kvinnfolket med en nypa salt. De bannade sina vanartiga barn och påminde dem om att Petrusson var en Herrens tjänare och en andans man. Och dessutom var han ju ogift. Sådant förlät det mesta. Kyrksamheten hade verkligen ökat. Därom var alla ense. När kyrkväktaren kom in i sakristian mumlade han smått förargat: - Jag kan inte räkna dom alla. - Vad sa han? kom det då från kyrkoherden. Sa han något? - Visste en inte bättre skulle en tro att väckelsen kommit till bygden, fick han då till svar. Petrusson svarade inte, men noterade med tacksamhet att kyrkan var fullsatt. Uppklädda i finaste söndagsstassen satt de giftaslystna i rad efter rad i kyrkan. Även deras mödrar fanns där för att bevaka döttrarnas intressen. - Dom är värre än Egyptens gräshoppor, klagade klockaren, då kärringarna enligt hans mening tjattrade som värst i bänkarna. Nu fattar jag vad Paulus menade när han ville att kvinnan skulle tiga i församlingen. Han var ju också ogift, bevars! - Ja, inte är det Guds rena ord de är ute efter, menade en av kyrkvärdarna. - Men lydiga små redskap är de, villiga till vilka offer som helst, tyckte kantorn. Och däri hade han rätt. För lydiga var de. Lyhörda med, för den delen. Som den söndag i fastan, när de satt i kyrkan i all sin grannlåt, inköpt per postorder och levererad av lantbrevbäraren, och Petrusson talade om vikten av enkelhet i såväl det inre som det yttre. Man lyssnade och tog lärdom. Och redan samma dags eftermiddag bytte man om och studerade på nytt postorderkatalogen för att finna något enkelt och passande. - Han är då en gudabenådad talare, sa Märta-Stina i Högsäter. - För mig får han då predika hur länge som helst, höll Lill-Kajsa med. Man blir sorgsen när han slutar. - Och tänk, han talar så att man hör. Klar och redig stämma, det är vad han har. Även den kyrkliga syföreningens antal ökade markant. Många var de mödrar som kom dragandes med sina ogifta döttrar och ville bli medlemmar. Även några änkor och en del andra, som aldrig hamnat i det äkta ståndet, kände sig kallade att sticka och virka. För vad gjorde man inte när det handlade om att förvandla prästgården till ett riktigt hem. - Där behövs en kvinnas hand. - Han tarvar verkligen en hustru. - Någon måste ju ta hand om en. Både Märta-Stina och Lill-Kajsa kände härvidlag ett alldeles särskilt ansvar. Men Märta-Stinas rykte var en smula skamfilat. Ända sedan hon konfirmerades hade hon på somrarna hållit till på Parken. Där hade hon också flera gånger tagits på bar gärning, pussandes än den ene än den andre. Att det var många som under åren pussats bland Folkets parks buskar hörde inte hit. Av en blivande prästfru krävdes en helt klanderfri levnad. Då dög inget lättsinnigt förflutet. En Maria från Magdala kunde väl, om än med viss tvekan, gå an i kyrkan. Men i bygdens prästgård var hon portförbjuden. Av det skälet måste Märta-Stina med alla sina förförelsekonster stoppas. När det sedan en dag kom fram, att hon en lördagskväll gjort sig ärende till prästgården, var måttet rågat. I synnerhet som hon efter det besöket sagt de mest otroliga ting. - Han var allt bra hetsig, sa hon efteråt i upprörda ordalag. - Mycket het på gröten, påstod hon. Men ingen ville tro henne. Knappast kunde väl kyrkoherden vara närgången, menade man i bygden. Inte Petrusson. Och dessutom går väl inte kvinnfolk in till ogifta karlar och bjuder ut sig, om de inte vill ha det lite närgånget. Märta-Stina fick allt skylla sig själv. Det var knappast hennes förtjänst att hon kom undan med hedern i behåll. Med Lill-Kajsa var det helt annorlunda. Hon hade inget skumt förflutet. Därtill var hon för ful. Lång och tanig och utan utstrålning utövade hon knappast någon lockelse bland det manliga könet. Men Lill-Kajsas mamma var övertygad om att dottern var den enda rätta för Petrusson och mer eller mindre tvingade den stackars ungmön att dagligen gå förbi prästgården i den nyinköpta spetsklänningen. Hon lyckades till och med få dottern att hänga en lapp på prästgårdsdörren med texten: "Hälsningar från en beundrarinna!" Vecka efter vecka höll väckelsen i sig. Men på påskdagen tog den tvärt slut. Av tradition var det kyrkkaffe i prästgården den dagen. Och bland alla kaffesugna kom också Edith från Säffle. Hon var på tillfälligt besök hos en väninna som inte drabbats av väckelsen. Men när hon fick höra talas om hur galna kvinnorna i bygden blivit väcktes hennes intresse och hon bestämde sig för att följa med upp till prästgården. Mörk var hon, med stora bruna ögon, och håret vackert uppsatt. Liten och smal, nätt som en älva, uppenbarade hon sig bland de andra. Fint pratade hon också och skilde sig på alla sätt från bygdens kvinnor. Så var hon ju också från staden, minsann. Där visste man att föra sig och kunde konsten att bli krusad, utan att ändå vara nödbedd. Påsken bjöd detta år på en härlig vårdag och solen sken så värmande att man kunde vistas ute utan ytterkläder, något som kvinnfolket verkligen tagit fasta på och därför utnyttjade denna dag till att vädra de mest förtjusande klänningar. Ingen kunde dock tävla med Edith från Säffle. Hon hade nämligen köpt sin klänning i affär. Sånt syntes på långt håll. Med kaffekoppen i ena handen gick hon nu ute i trädgården när Petrusson själv plötsligt stod framför henne. Han hade redan i kyrkan lagt märke till den mörkhåriga skönheten och med glädje sett att hon kommit på kyrkkaffet. På ben som nästan darrade av upphetsning befann han sig nu framför den sköna. - Vilka vackra tulpaner kyrkoherden har, sa Edith samtidigt som hon sedesamt slog ned ögonen. - Ni är vackrare än all världens blommor, dristade sig Petrusson att säga och utan att egentligen tänka sig för plockade han en hel bukett av tulpaner. - Mycket vackrare, upprepade han sin vana trogen. Rörd som en konfirmand, vid sin första nattvardsgång, överräckte han blommorna åt henne. - Ta dom! sa han blygt. Ta dom! Det var kärlek vid första ögonkastet och Petrusson glömde helt bort att han borde ägna sina andra gäster lite uppmärksamhet. Istället gick han vid Ediths sida som en hund som nyss lärt sig gå fot. Alla bygdens kvinnor såg vad som hände. Försmådda av sin egen präst följde de med blickarna Edith från Säffle. De hade svårt att förlika sig med att en utomstående hade kommit och lagt beslag på deras präst. - Fint ska det tydligen vara, sa Lill-Kajsas mamma. Vanligt folk duger förstås inte. - Stadsbo, kantänka! fnystes det från många håll. Så denna påskdag kom väckelsen av sig och med stor indignation lämnade det ena fruntimret efter det andra prästgården. Kvar var till sist bara Greta från Boda i köket och henne gjorde det detsamma vad som försiggick i trädgården. Hon hade redan en karl. Redan vid pingst var Edith gift med kyrkoherden och flyttade in i prästgården. Allt var plötsligt som förr och endast ett fåtal ansåg sig numera behöva höra ett Guds ord. - Långt och tråkigt är det, försvarade sig forna kyrkbesökare med att säga. - Och inte talar han så en hör, förklarade andra. - Man har väl viktigare saker för sig än att ränna i kyrkan. Ingen av de förut så entusiastiska hade så mycket gott att säga om kyrkoherden och hans predikningar. Ingen förmanade heller konfirmanderna när de härmade kyrkoherdens sätt att tala. Tvärtom log mödrarna åt att en Herrens tjänare pratade som om han hade karbonpapper i munnen. Men utanför prästgården rann sedan påskdagen det året en bäck av tårar. Aldrig har den sinat efter det att Petrusson funnit sin käraste från Säffle. Än idag kan bäcken beskådas, fylld av de sorgens tårar som en gång väckelsens kvinnor fällde efter påskdagens kyrkkaffe i prästgården. Åtminstone är det så man säger, även om naturligtvis ingen finns som medger att de fällt en endaste tår för att Edith från Säffle blev den som flyttade in i prästgården. © Jan Carlquist
|
|
Strtsida |
|
Det här är vi |
|
Gamla Nyheter |
|
Nya Nyheter |
|
70-årskalas |
|
Publicerade böcker |
|
Julotta |
|
Kila kyrka |
|
Påskberättelse |
|
Våra hundar |
|
Biblia Pauperum |
|
Skillingmark & Vingåker |
|
Lite foton |
|
Mer att läsa |