Kila kyrka

KILA KYRKA

Som ett smyckeskrin vid E-fyran har jag en gång beskrivit Kila församlings moderna kyrka. Det är en beskrivning som ganska bra åskådliggör utanpåverket. Den vita kyrkan med sina två torn i öster är ett smyckeskrin. Men man måste öppna kyrkdörren och gå in i kyrkan för att hitta smycket som skrinet innehåller: en idag helt ovärderlig korutsmyckning av kyrkokonstnären Bengt Olof Kälde

PAX VOBISCUM

Författare Jan Carlquist

▪ Kila äldsta kyrka låg i Lundäng, på vänstra sidan av gamla E-fyran, om man kommer från Nyköping. Kyrkan låg alltså på samma sida om vägen som Kiladalens andra tre kyrkor. En välbevarad ruin, utgrävd på 1940-talet, högt uppe på en kulle visar idag platsen var den äldsta kyrkan fanns. Det sägs att Kiladalen en gång var vattenfylld, vilket kan förklara den äldsta kyrkans höga läge. Man får än idag känslan av att kyrkan låg på en ö.

▪ Denna kyrka uppfördes under senare delen av 1100-talet i östra delen av socknen. Troligen var här en gammal kultplats. Namnen på de angränsande fastigheterna Lunden och Lundäng tyder härpå.

▪ Under senare delen av 1600-talet anlades bruken vid Ålberga och Stavsjö. Därigenom ökades folkmängden betydligt och samtidigt flyttades socknens centrum längre västerut. Kila kyrka låg inte längre mitt i byn. Den var också mot mitten av 1700-talet i mycket dåligt skick, och som man kan se vid besök i ruinen, så var den liten och trång. Församlingen beslöt därför att överge sin gamla kyrka och istället bygga en ny längre västerut och till höger om E-fyran. Men församlingsborna var fattiga, de stora jordägarna bodde inte inom socknen utan på Nävekvarn och Svärta och visade inget intresse för ett kyrkbygge. Därför blev den nya träkyrkan synnerligen enkel och, vad värre var, dåligt uppförd, varför reparationer och förstärkningar så gott som genast måste företagas.

▪ Redan under senare delen av 1700-talet började man insamla medel på husförhören till en ny kyrka av sten, och 1814 testamenterade Lars Tingstadius på Vik i Stigtomta, även ägare till Rogsta Lillgård i Kila socken, 500 Rdr banko "att användas till inga andra behover än Kila kyrka nybyggnad av mur- eller gråsten". Dessa medel hade tillsammans år 1962 med ränta på ränta vuxit till cirka 175.000 kronor.

1700-talskyrka i trä

▪ Kila andra kyrka, kallad Adolf Fredriks kyrka, stod klar omkring 1750, och med sitt läge vid Ålberga gård låg den i ungefär mitten av församlingen. Den fungerade i över 200 år, men för de ansvariga inom församlingen började det på mitten av 1900-talet stå klart att något radikalt måste göras. Därför företogs en grundlig undersökning av kyrkan och ett kostnadsförslag för renovering upprättades. Samtidigt beräknades vad en ny kyrka skulle kosta. Det visades sig då, liksom 200 år tidigare, att en reparation om den överhuvudtaget gick att genomföra på grund av de rötskadade timmerväggarna, skulle ställa sig mycket kostsam. Det beslöts därför att överge tanken på att behålla den tvåhundra år gamla träkyrkan för att i stället inrikta sig på ett nybygge.

▪ Det går inte att komma ifrån att Tingstadie fond, som den kallades, med sina 175.000 kronor lockade till att bygga en kyrka av sten. Pengarna var ju öronmärkta för en stenkyrka och fick inte användas för att reparera den gamla träkyrkan. När jag kom till Kila församling 1964 var församlingen i princip delad i två läger. Den ena sidan menade att rivningen av den gamla kyrkan var onödig. Virket hade i stort sett varit prima virke och inte särskilt murket. Den andra sidan menade att man utan vidare med knuten näve kunde föra in hela armen genom ytterväggarna.

Det är inte svårt att förstå att den gamla kyrkan hade ett stort affektionsvärde för flertalet av församlingsbor. Här hade man döpts, konfirmerats, vigts och här hade man begravt sina nära och kära. Blotta tanken på att riva en sån byggnad måste vara mer än svårsmält. Jag beslöt mig för att inta en mycket låg profil i synen på att riva eller inte riva, och jag var tacksam att allt detta hade ägt rum innan jag kom dit som präst.

Kila tredje kyrka

▪ Arkitekten Kurt von Schmalensee blev den som fick i uppdrag att inkomma med ett förslag till en stenkyrka, och sedan detta godkänts av kyrkofullmäktige och övriga myndigheter kunde bygget påbörjas i maj 1962. Den 26 maj 1963 invigdes den nya kyrkan av biskop Gösta Lundström. Den drivande kraften bakom kyrkbygget var kyrkvärden Edward Lamberg.

▪ Vad hände då med den gamla 1700-talskyrkan? Svaret är att den revs, vilket nog får anses som någonting mycket sällsynt i Sverige. Kyrkor brinner ner och kyrkor överges eller avsakraliseras för att används till profana ändamål. Men att en kyrka rivs hör till sällsyntheterna. Det var ändå det öde som drabbade Adolf Fredriks kyrka i Kila. Vintern 1964 fick kyrkvaktmästaren Nils Svensson i uppdrag att tillsammans med några andra riva hela kyrkan. Ur ett protokoll den 3 februari 1964 citerar jag "att låta kyrkvaktare N. Svensson för en summa av kronor 6.000 :- åtaga sig rivning och borttransport av kyrkan".

▪ En del föremål flyttades till den nya kyrkan. Till dessa hörde dopfunten från 1200-talet, som sannolikt stått i Kila äldsta kyrka, orgeln, predikstolen och ljuskronor i trä. En hel del annat togs också till vara, till exempel några kyrkbänkar och pelare som burit upp läktarna. Flertalet av pelarna hamnade i Stavsjö Värdshus, där husbocken så småningom förstörde allihop. Delar av läktaren, altarringen liksom kyrkporten togs tillvara av Erik Fredriksson i Mogetorp. Kyrkporten är numera tillbaka och står uppsatt vid Kila kyrkogård.

▪ Timmerväggarna, som var i dåligt skick, och övrigt virke blev förmodligen använt som ved att elda med.

Platsen för den nya kyrkan bestämdes till sluttningen ovanför kyrkogården och nedanför den gamla klockstapeln. De gamla ekarna runt kyrkan och ned mot kyrkogården, där numera en häck markerar platsen för den rivna kyrkan, samt utsikten mot den bördiga dalen med Kolmårdens blånande berg i bakgrunden, gör den nuvarande kyrkplatsen mycket tilltalande.

Korutsmyckningens förhistoria

▪ När jag som ung präst kom till Kila församling i december 1964 hade den nya kyrkan varit i bruk under 1,5 år. Den nybyggda kyrkan saknade dock en korutsmyckning. Förutom altaret fanns där bara korabsiden i betong i en gråblå färg. Däremot saknades det inte pengar till en korutsmyckning. Från hemmansägaren Seven Pettersson fanns en donation på cirka 100 000 kronor till kyrkans prydande.

▪ Församlingen hade fått ett förslag till utsmyckning av konstnären Sven X:et Erixon. I stort sett gick förslaget ut på att det skulle, som en mobil, hänga tre tygstycken från taket ner till sidan av altaret. Tygstyckena var i färgerna blått, grönt och gult, och de skulle symbolisera himlen, jorden och solen. Om församlingen godtog konstnärens förslag menade denne att man måste byta ut all kyrklig textil. Till exempel skar sig kyrkans olika mässhakarna mot konstverkets färger. Av flera skäl förkastades detta förslag av kyrkorådet i Kila. Man oroade sig dock för att tacka nej till X:ets förslag, då man trodde att han, känd konstnär som han var, skulle begära en orimligt stor ersättning för vad han gjort.

▪ Det blev min uppgift att ringa konstnären, vilket jag också gjorde. Till min stora glädje blev X:et närmast lättad över att slippa uppdraget i Kila kyrka, Han var överlupen med uppdrag och hade svårt att hinna med. Därför ville han inte ha någon som helst betalning för sitt förslag.

▪ Kyrkorådet frågade mig om jag kände till någon konstnär som skulle kunna smycka korets absid. Jag erinrade mig då en god vän, Bengt Olof Kälde. Han hade tidigare gjort ett EXLIBRIS till min hustru Birgitta och mig. I samband med den gåvan hade han halvt på skämt sagt: "Du kan väl tänka på mig om du blir kyrkoherde och har en kyrka som behöver utsmyckas." I Kila var jag inte kyrkoherde utan kyrkoadjunkt, men satt med i kyrkorådet som församlingens präst.

▪ När jag fick frågan om jag kände någon konstnär nämnde jag Bengt Olofs namn. Kyrkorådets ordförande, Edward Lamberg, undrade då om det fanns något att titta på som Bengt Olof Kälde hade gjort. Jag svarade att jag bara kände till två saker: en mosaik i Samariterhemmet i Uppsala som skildrade "Den barmhärtige samarien", och ett målat processionskors i Sigtuna.

Edward Lamberg och jag kom överens om en dag då vi tillsammans kunde åka och titta vad Kälde hade gjort. Vi började i Uppsala och fick se den mycket vackra, en kvadratmeter stora mosaiken. Därpå for vi till Sigtuna och beundrade processionskorset. Saken var klar. Edward Lamberg bad mig kontakta Bengt Olof Kälde, för att komma till Kila och presentera ett förslag. Han tyckte att det skulle bli fint med en mosaik i koret.

Kälde ska mocka, inte måla

▪ Resultatet av denna utflykt till Uppsala och Sigtuna blev att jag våren 1965 kontaktade Bengt Olof Kälde, som då var munk i ett benediktinerkloster i Erlach i Österrike, ungefär en mil från Linz upp mot tjeckiska gränsen. Jag skrev ett brev till Bengt Olof och bad honom komma till Kila och ge ett förslag på korutsmyckning. Bengt Olof svarade ganska omgående och sa att han själv ville, men att han inte fått tillåtelse att lämna klostret. Fader Jakobus, som var den som bestämde över munkarna i klostret, hade bestämt att Bengt Olof inte fick ge sig iväg. Jag skrev då direkt till Fader Jakobus och vädjade att han skulle låta Bengt Olof skulle få resa till Sverige. Några veckor senare kom ett brev från fader Jakobus. Han förklarade vänligt att just nu var det viktigare att broder Kälde mockade i stallet. Det hade Bengt Olof hållit på med något år, och han borde fortsätta med den sysslan ytterligare något eller några år. Jag svarade genast och undrade naturligtvis varför en konstnär skulle mocka i klostrets stall i stället för att syssla med skapande verksamhet.

▪ Det gick ytterligare några veckor och så kom svaret. Fader Jakobus anförtrodde mig att Bengt Olof Käldes nerver för närvarande inte tålde den stress som konstnärskapet utsatte honom för. "Kälde har just nu nerverna utanpå kroppen", skrev fadern. Då vände jag mig till Bengt Olof i brev och skrev, att fadern inte ville släppa honom än, men att vi avvaktade i Kila på ett snart besök. I ett brev från Bengt Olof skrev han att han inte ville gå emot faderns vilja. Skulle han överhuvudtaget kunna åstadkomma något bra i Kila kyrka så ville han ha faderns välsignelse. Utan den skulle det han gjorde inte bli något av värde.

▪ Under korrespondensen med Österrike hade jag hållit kyrkorådet underrättat om vad som gällde. Men Edward Lamberg tyckte att vi skulle vara tålmodiga och vänta ytterligare en tid, och han uppmanade mig att fortsätta brevväxlingen.

▪ Det gjorde jag och sommaren 1966 gav fader Jakobus äntligen med sig. Bengt Olof Kälde skrev att han skulle få besöka Kila kyrka och mig någon gång i november detta år. Han berättade att fader Jakobus nyligen kommit muttrande något om "der verdammte Pfarrer in Schweden…": Det var jag som var den fördömde prästen. Men min envishet hade inte varit förgäves.

Tydligen hade mockandet i stallet haft avsedd effekt så att Bengt Olofs nerver nu var under kontroll. Alltså fick han faderns välsignelse att skapa ett konstverk i Kila, och fadern lät också meddela andra benediktinerkloster om vad munken Kälde nu hade att göra. Kila kyrka och dess kommande konstverk blev ett förbönsämne i den benediktiniska världen.

Uppdämd skaparkraft exploderar

▪ Den 30 september 1966 miste Birgitta och jag ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Bara några veckor efter begravningen kom Bengt Olof Kälde hem till oss från Österrike. Han blev mycket tagen av vad Birgitta och jag nyss gått igenom, och vi pratade om himlen och Kristi återkomst och de dödas uppståndelse.

▪ Det var veckan före Domsöndagen, så det var naturliga samtalsämnen mellan en munk och en präst. Bengt Olof satt i fem hela dagar i Kila kyrka och mediterade över kommande söndagars texter, som ju handlade om Kristi återkomst och himmelen. Han tog färgprover från predikstol, kyrkbänkar och tegelväggar, och han bad. På fredagskvällen kom han med en skiss. Korabsiden upptogs av en glasmosaik föreställande det himmelska Jerusalem, staden med gator av guld. Ovanför denna glasmosaik var det fem figurer på kyrkans östra vägg. De föreställde i mitten Kristus sittande på en himmelsk tron med jorden som fotapall, på hans högra sida stod jungfru Maria och på hans vänstra fanns Johannes Döparen. Dessa var omgivna av Strängnäs stifts apostlar, Petrus och Paulus.

▪ Jag ringde omedelbart Edward Lamberg, som genast skyndade till prästgården. Vi tittade, nästan förstummade, på Käldes skiss och var stormförtjusta över vad vi såg. Vilken kreativitet! Flera års mockande i ett stall i Österrike hade nu resulterat i en uppdämd skapardrift som här formligen exploderade. Jag har ofta, tyst för mig själv, tänkt när jag sett kormosaiken i Kila kyrka: "Tänk, vad lite skit kan åstadkomma!"

▪ Kyrkorådet i Kila snabbinkallades och redan på lördagen hade vi ett beslut. Kälde fick uppdraget att smycka Kila kyrka, men skulle pengarna räcka?

Bengt Olof återvände till klostret och skulle ta hjälp av Mayersche Hofkunstanstalt i München. Under tiden tog Edward Lamberg och jag kontakt med riksantikvarieämbetet, där en hög tjänsteman sa ja till glasmosaiken, men nej till, som han sa, "gubbarna på väggen". Han tyckte om det något abstrakta konstverket, som föreställde det himmelska Jerusalem, men han hade ingen som helst förståelse för de ikonliknande figurerna på östra väggen. Edward Lamberg blev rasande och sa, att i så fall skulle vi sätta vi upp dem på krokar och haka av dem om tjänstemannen kom på besök. Han gjorde mycket klart för den höge tjänstemannen, att antingen fick han godkänna hela konstverket, som det var på skissen, eller så blev det inget. Allt slutade med att vi gick därifrån med ett godkännande. Nu var det den ekonomiska biten kvar att oroa sig för.

Seven Petterssons pengar räckte

Det var som ett under. Pengarna räckte och blev över. Bengt Olof Kälde ville som arvode bara ha sina studieskulder betalda, så att klostret slapp den belastningen. Det var inte så väldigt många tusentals kronor man hade i studieskuld på den tiden.